Under ytan

Hon kämpade sig upp mot ytan, kastade sig genom mörkret och tog ett djupt, befriande andetag när vattnet rann undan och den friska luften nådde henne. För en kort stund kippade hon nästan hysteriskt efter andan och fäktade desperat för att hålla sig uppe, men sedan försvann den värsta tröttheten och hon slappnade av.

Runt omkring fanns bara mörkt träskvatten och höga träd som böjde sig över kvinnan med sina knotiga fingrar, bildande ett tjockt tak av löv som höll solljuset borta. En mörk och dunkel atmosfär vilade över träsket, men den berörde inte kvinnan. Hennes hår hängde stripigt ner över luggen, hennes ben var täckta med slingrande sjögräs och kläderna var förstörda av det smutsiga vattnet. Men hon trevade med handen efter en väska som hängde vid midjan, kände något hårt och skrovligt som vilade där och log brett. Hon skrattade när hon tog ett stadigt tag i en grästuva och hävde sig upp på en liten ö. Den var inte mer än några meter bred och hade ett ynkligt träd i mitten, knappt dugligt att luta ryggen mot, men det räckte för henne. Hon sjönk ner i det mjuka gräset, rullade runt på rygg och stirrade upp i grentaket..

Det var onaturligt tyst i skogen. Det fanns ingen vind som viskade bland löven, det hördes inga fåglar som sjöng bland trädkronorna och det kom inget prassel från buskarna. Det var som om skogen själv slängt ut sina invånare och slutit sig för omvärlden.

Men kvinnan brydde sig inte om det. Hon lät fukten rinna av kroppen och klädde sedan av sig naken; kläderna fick torka intill trädet och själv sjönk hon ner i det mjuka gräset igen, med ena handen säkert vilande på väskan. Men hon var trött och snart blev tankarna till drömmar.

En stund senare - hon visste inte själv hur länge - vaknade hon av att luften kändes kyligare. Mörkret höll på att falla över skogen och skymningen var inte långt borta; kvinnan var snabbt uppe på fötter och sträckte sig efter sina fortfarande fuktiga kläder.

Plötsligt kröp en kall skugga upp över hennes rygg och föll på marken framför henne. Hon slutade andas för en kort sekund och stod precis blick stilla. Tystnaden i skogen skrämde henne plötsligt, när hon insåg hur ensam hon egentligen var.

"Du har sovit en stund", sade en mörk röst.

Kvinnan vände sig om. Bakom henne stod en lång främling klädd i mörk kappa med en huva framför ansiktet; hans bleka händer kramade en benvit stav, och inifrån huvan skymtade två små svaga, gula ljuspunkter. Kvinnan kände en kall bris smeka henne, och insåg med ens att hon fortfarande var naken.

"Klä på dig", sade mannen lågt. "Jag väntar."

Kvinnan slappnade av. Hon böjde sig ner efter sin blus och svarade bittert: "Det tog tid för dig att hitta mig."

"Du är skicklig", sade mannen kort. Han sköt huvan bakåt och avslöjade sitt avlånga, bleka ansikte; de upphöjda kindbenen och den smala, spetsiga hakan gav ett främmande intryck, men linjerna kring det vita ansiktet var tärda och runt kinderna löpte djupa rynkor.

Kvinnan drog på sig byxorna, samtidigt som hon försökte möta främlingens gåtfullt mörka ögon. Ljuset hon sett förut var borta nu. "Jag kände nästan på mig att du var på väg", muttrade hon. "Jag kände det på lukten."

En antydan till ett leende spelade runt mannens tunna läppar. "Anmärkningsvärt", svarade han lugnt, "med tanke på dofterna här omkring."

Kvinnan kastade en snabb blick mot sin väska. Mannen såg på henne under ögonbrynen och sade dämpat: "Så det är här allt börjar. I ett stinkande träsk, mitt i Rhung-Alari."

"Vadå börjar?" fräste kvinnan. "Inbilla dig ingenting!"

Mannen fäste sin svarta blick på henne. "Lyssna nu", sade han lågt. "Ge det till mig nu. Du kom väldigt långt, nästan ända fram, men nu är det slut." Han sträckte fram en mager hand.

Kvinnan böjde sig långsamt ner och lyfte upp väskan från marken; hon kramade den hårt mellan händerna och utan vilja att släppa sitt byte. Mannen var tyst en stund. "Det är inte gjort för dig", sade han lågmält. "Det vet du. Var inte en dåre nu. Ge mig din väska, så ska jag snart gå." Han tog ett steg framåt, men kvinnan hade plötsligt en dolk i handen och höll den hotfullt framför sig. "Inte ett steg närmare", sade hon dovt. "Då hamnar väskan i träsket igen."

Främlingen stannade. Han suckade tungt. "Försök förstå. Du har ingen aning om vad du har att göra med."

"Jag vet tillräckligt", svarade kvinnan ilsket.

"Ingen är så dåraktig som den som tror hon vet allt, eh?" Mannen lutade sig mot sin käpp och såg plötsligt väldigt gammal och trött ut. Han slöt ögonen för en kort stund och fortsatte lågt: "Vad kan jag säga, som ska få dig att fatta? Vilka ord behöver jag använda för att du ska tro mig?"

Han öppnade ögonen, och kvinnan tyckte hon såg det gula skenet i dem igen; men hon hann knappt avsluta den tanken förrän främlingen plötsligt kastade sig mot henne med staven roterande som en virlvevind i luften. Han slog henne hårt över ansiktet och svepte käppen under hennes ben; med en ljudlig duns föll hon till marken och kände förtvivlat hur greppet om väskan plötsligt lossnade. Stjärnor dansade framför hennes ögon och hon försökte vilt sparka med benen och fäkta med armarna för att slå omkull sin motståndare, men han var redan många steg längre bort, kramande föremålet för båda deras begär.

Kvinnan skakade på huvudet och reste sig upp. Hennes ansikte var förvridet i en mordisk grimas och hon greppade dolken krampaktigt, men mannen verkade oberörd. "Låt oss skiljas så här", sade han med kyligt lugn. "Utan mer blodsutgjutelse." Hans blick smalnade när han greppade sin stav. "Tvinga mig inte till något mer."

Kvinnan sänkte kniven. Hela tiden hade hon blicken fäst på väskan; hennes uttryck var desperat och gick från ilska till uppgivenhet. "Nej", viskade hon. "Inte nu. Jag var så nära...inte nu..."

I en blixtsnabb rörelse slungade hon dolken mot främlingen; han böjde sig smidigt och lät kniven fara förbi, ut i mörkret och vidare ner i träskvattnet med ett diskret plask. Kvinnan tog sig darrande för munnen och sjönk ner i gräset.

"Jag går nu", sade mannen lugnt. "Det här är kanske slutet för dig, men det är bara början för mig." Han lade huvudet på sned. "Jag tror du kommer förstå en dag."

Kvinnan vägrade möta främlingens mörka ögon. Hon begravde förtvivlat huvudet mellan armarna och såg inte på honom när han steg i sin lilla farkost och gled ut från ön. Ett svagt, kluckande ljud bröt tystnaden när båten försvann bland skuggorna.

Kvinnan väntade en stund. Sedan knäppte hon sakta upp sin blus och trevade med handen innanför tyget. Med ett självbelåtet leende rörde hon vid det hårda och skrovliga som vilade där, i en liten ficka mot bröstet, och för ett kort ögonblick hade hon svårt att hålla sig för skratt. Vad var det han hade sagt? Att det var slutet för henne, men början för honom.

Kvinnan strök handen genom sitt fuktiga hår och fingrade på sitt fynd en sista gång. Början för honom? Kanske. Men definitivt inte slutet för henne.

Huvudpersoner

Selina...
...är en kvinna från Jargien, en historiker erkänd för sin skicklighet och intelligens. Hon har lämnat sitt hem i Tibara för att ge sig ut och söka efter något i Sunaris trakter. Vad detta är, och vad det kan ge henne, är än så länge oklart. Men bekymmer följer i hennes kölvatten och hon är omedveten om konsekvenserna hon skapar i sitt handlande.

Madelein och Paul...
...är ett syskonpar som för länge sedan lämnade sitt hem i Daggbacken för att söka den lycka som livet förnekat dem där. De har båda talang för magi, men medan Paul betraktas som begåvad är Madelein något av ett underbarn. De har ingen här i världen mer än varandra, men det är fullt tillräckligt och kärleken som finns mellan de två syskonen är väldigt djup. Snart kommer dock ödet pröva deras krafter och dra in dem i händelser utanför deras kontroll.

Familjen i skogen...
...består av Tom och Helene, som är gifta och har en dotter som heter Melinda. De lever ett enkelt och anspråkslöst liv i skogen och är nöjda med tillvaron. De saknar inget och livet är gott mot dem. Men något som är så bra kan aldrig vara för evigt, och därför närmar sig nu mörkare krafter som hotar ändra deras liv för alltid.

Slim...
...är ledare för en samling legosoldater som är anställda av Selina, i syfte att hjälpa henne i hennes sökande genom Sunari. Slim styr sina män med järnhand, men där många andra banditer är hänsynslösa och grymma är han endast principfast och effektiv. Jobbet Selina erbjudit honom har han tagit enbart för pengarnas skull, men han kommer snart inse att inga pengar i världen är värda det som kan ske om man är oförsiktig.

Ran...
...är en besynnerlig man med ett gåtfullt yttre och en lika hemlighetsfull person. Vad han vill är oklart, men han följer Selina hack i häl som ett rovdjur på jakt. När kvinnan närmar sig Sunari, är han henne hack i häl.

Salohme...
...följer Ran såsom han följer Selina. De är varandras svurna fiender och medan Ran bedriver sin egen jakt, är Salohme honom nära inpå. De har mötts många gånger förut, men denna gång är luften laddad av en slutgiltig konfrontation. Vem Salohme egentligen är, står lika oklart som Rans syfte och hans ursprung.

Alla dessa personer dras mot ett gemensamt mål, medvetet eller omedvetet. När mörkret faller över Sunariskogen och natten sveper fram över Mundana, dras nätet åt kring människornas öden och tvingar dem alla in händelser som slumrat en lång tid, men som fått oanat liv igen.

Selinas dagbok

Följande utdrag är anteckningar gjorda av Selina när hon fortfarande arbetade på sitt verk Drakväktare. Skriften var aldrig avsedd för någon annan och hon hade den mest som en referenspunkt i sina efterforskningar kring legenden om väktarna och deras historia. Att den senare kom ut i ljuset var en ren olycka och höll på att bli historikerns undergång. (OBS! Bör endast läsas om man redan har läst romanen!)

* * * * *

Utdrag I: De tjugo
Jag har under mitt sökande efter drakväktarna och deras ursprung till slut funnit den sista uppgiften, som behövs för att kunna sammanställa en komplett förteckning över vilka väktarna var och vad som utmärkte dem. Medan det finns texter som mer konkret förklarar deras personligheter och roller i den lösa hierarki som en gång präglade deras prästerskap, är de ofta fulla av motsägelser och luddiga beskrivningar. Varje väktare tycks dock ha en kortare vers tillskriven sitt namn, och dessa verser dyker upp på flera ställen i de skrifter jag har funnit. De tycks vara konsekventa mot varandra och är förmodligen utdrag från någon gammal sång eller dikt som var skriven till drakväktarnas ära.

Ran, den Hängivne,
med korpsvart hår och brinnande ögon

Rabiel, den Vilde,
som skrattar och dansar med döden själv

Mahmelie, den Slutna,
tärd såväl i kropp som själ

Sara, den Oskyldiga,
tvingad och utvald av drakens vilja

Isama, den Högdragna,
förnämligt stolt och vaksam som en hök

Charim, den Grymme,
som för sin talan med hornet och staven

Asham, den Buttre,
som grinar åt döden med nattsvart hat

Mara, den Kloka,
stark i sin tro men i kamp med sig själv

Malin, den Sköna,
som ler och förför och trollbinder män

Uriel, den Sorgsne,
med blick och tankar fjärran långt bort

Julien, den Sluge.
kvick och rapp och listig som en räv

Kisele, den Harmoniska,
som lever och andas i skogens grönska

Derim, den Starke,
med vilja av järn och faderlig hand

Urilo, den Tyste,
som sällan talar men alltid lyssnar

Valerie, den Ärliga,
där tanken och ordet går hand i hand

Laura, den Glada,
som alltid skrattar och ler med de andra

Evelina, den Dystra,
som svurit en ed för sin döda syster

Jenie, den Burna,
som leker bland molnen och flyger med stjärnorna

Grip, den Djärve,
med stridslystet skri och kamplust i blick

Yasmine, den Fridfulla,
vars kärlek till vännen är större än livet

Utdrag II: Malin
Det här skriver jag vid en lägereld någonstans långt öster om Jargien. Jag är bland höga, snötäckta berg och kylan biter hårt i mitt skinn. Bredvid mig ligger en ung kvinna, svårt sårad och för tillfället medvetslös, och varje andetag tycks vara en kamp för henne. Emellanåt vaknar hon till liv och mumlar osammanhängande om saker jag inte riktigt förstår, som drakar och det gamla imperiet Colonan. Jag vet inte vad hon pratar om, men hon var väckt min nyfikenhet.

Malin har just somnat igen. För första gången sedan jag fann henne har hennes tankar klarnat och hon har kunnat föra ett normalt samtal. Kvinnan är väldigt sluten och vill inte svara på frågor om vem som skadat henne och varför hon är här, och nu när jag hör henne tala och ser styrkan i hennes ögon får jag känslan av att hon är mycket äldre än hon ser ut. Jag tror inte hon kommer klara sig länge till.

Hon vaknade en kort stund och bad mig hjälpa hennes vän. Hon berättade om något horn hon sökte, som skulle finnas någonstans i Rhung-Alari. Jag förstod inte mycket av det men skrev ner allt ändå.

Natten har fallit och kylan sluter sig kring oss som en mantel av is. Det är svårt att skriva. Jag har funnit en grotta dit vi flyttat, och Malin kunde gå en bit av sträckan själv. En varm eld gör sitt bästa för att värma oss, men Malin har fått feber och sover illa.

För bara en kort stund sedan vaknade Malin med ett skrik. Det var djupt och utdraget och långt efter att jag lugnat henne gnydde hon och skakade av rädsla. Jag försökte se henne i ögonen men hon irrade med blicken och kunde inte få fram något som jag förstod. Efter en stund somnade hon igen, men hon kastar sig oroligt i sömnen fram och tillbaka och jag tror hon kommer vakna snart igen. Hennes feber är hög. Hon har förlorat mycket blod och jag tror att hon har högst ett dygn kvar att leva.

Malin vaknade strax innan gryningen. Hon var matt men klar i huvudet, och hon berättade en helt osannolik historia för mig om män och kvinnor som slutit ett vänskapsband med drakar och blivit deras talesman i det gamla Colonan. De kallades drakväktare, men när imperiet föll lades skulden på dem och de fick fly för att undvika prästernas vrede. De har sedan dess varit förföljda av anhängare till den falska tro som bar upp Colonan på sina axlar, men det kan inte stämma för Colonan är flera tusen år gammalt och Malin kan inte vara äldre än trettio. Jag ska fråga henne om detta när hon vaknar till liv igen.

Det är sen eftermiddag. Malin är död. Jag virar in henne i hennes kläder och lägger en filt över den kalla kroppen. Sedan tänder jag en eld och låter den brinna när jag lämnar grottan. Jag känner att Malin hade mycket mer att ge men att hon inte fick sagt allt hon ville. Hennes saga har dock väckt min nyfikenhet. När jag återvänder till Jargien och Tibara ska jag forska vidare i det jag fått höra.