Felya: Uttal

Eftersom skriftspråket är uppbyggt som det är, med bildsymboler och tecken för hela ord, ger det inga som helst ledtrådar till hur felya ska uttalas. Därför måste man antingen veta hur det ska uttalas, eller läsa en så kallad transkriberad felya. Det finns flera system som kan användas för att transkribera felya till ljudalfabet, men det som presenteras här nedan är ganska likt det system som används i Consaber. Det härstammar ursprungligen från Tokon, och ett liknande system används för att transkribera felya till Tokons runrad.

(fotnot: texten har här omarbetats för att passa svenska. övers. anm.)

Alla vokalljud i felya har samma värde. Det finns alltså inga vokalljud som kan uttalas på två sätt som till exempel a-ljudet i svenska 'ana' (som i 'ana oråd'). Om man skulle skriva det svenska långa a-ljudet med dubbla gemener och det korta med versaler skulle detta ord skrivas som 'aanA'.

Det faktiska a-ljudet i felya ligger någonstans mitt emellan de båda a-ljuden i 'ana', men något närmare det korta ljudet än det längre. Därmed ska sanari i felya sanari uttalas med det korta ljudet i båda a-na, och inte som de flesta svenskar skulle säga; 'sAnaari'. Försök hellre med att säga stavelserna 'sa', 'na' och 'ri' för sig och sedan flytta ihop dem så att det inte är något mellanrum.

Ofta undertrycks vokaler som står sist i ett ord, särskilt 'e', 'i' och 'u'. De är inte stumma, de uttalas bara väldigt tyst. Särskilt felya alarina har denna egenhet, men även inom felya sanari förekommer det, beroende på var man befinner sig. Det är inte fel att uttala dessa ljud, så om man gör det misstaget har man inte gjort bort sig. Det är säkrare att uttala vokalljudet än att inte göra det om man är osäker.

Konsonantljuden är något enklare, då de uttalas exakt som våra svenska. Alla 'c' uttalas som 'k'. K-ljudet är dock något 'tunnare' än c-ljudet. 'Th'-ljudet uttalas som i engelskans 'thin', dock med ett lite hårdare ljud, ungefär som 't-thin'.

Normalt sett ska alla stavelser i ett ord betonas lika, utom i fallet med dubbel konsonant som innebär att betoningen läggs på föregående stavelse plus dubbelkonsonanten, exempelvis i delenn, det alviska ordet för 'ambassadör', som alltså uttalas 'de-lenn', med betoning på andra stavelsen.

En 'fnutt' är det vanligaste sättet att tala om att ljuden på båda sidor om 'fnutten' ska separeras från varandra. Annars ska ljuden flyta ihop så mycket som möjligt. Detta är ofta en källa för missuppfattningar. Titta till exempel på halwi = grönsak, och h'alwi = 'inkognito'. I det första exempel ska h- och a-ljudet flyta ihop, i det andra sägs h-ljudet först, därefter kommer en distinkt gräns mellan h och a, varpå a-ljudet uttalas.

Dubbelvokaler uttalas separat på samma sätt som om det hade varit en fnutt, bara lite mindre. Ishi'esanaav ("det hindrade mig inte" eller "det var så lite") ska alltså uttalas ishi-esana-av.

En 'fnutt' efter en vokal sist i ett ord används för att tala om att sista stavelsen ska betonas, till exempel kenariy', skörda, som uttalas 'kena-rij'

Felya alarina uttalas något annorlunda. 'C'-ljudet är lite tjockare än i felya sanari, och kombinationen 'ch' är ännu tjockare och låter nästan som om man håller på att försöka bli av med något i halsen. 'Dh'-ljudet uttalas som i engelskans 'this'. I felya alarina uttalas 'th' mer som 't', och 'dh' sist i ett ord uttalas ofta inte alls. Diftonger används sällan. Istället modifierar alarialverna uttalet på den första vokalen med den andra, så att till exempel 'ae' uttalas mer som 'ä'.

Tillbaka