Sorgernas brunn

Regnet hade öst ner i tre dagar nu. Handelsmannen Fridar och hans följe var dyblöta och stämningen i sällskapet var i botten. Vagnarna fyllda med varor från Soldarn körde ständigt fast i den röda leran. Vägen hade blivit i det närmaste oframkomlig och alla fick slita för att förhindra att den lilla karavanen blev fast i sörjan. Det var höstmånad och nu gjorde den verkligen skäl för sitt namn. Vattnet i forsen nedanför dem hade stigit med ett par meter under det senaste dygnet. Fridar oroade sig för att vägen skulle rasa framför dem. Kusken Andryn gjorde sitt bästa för att mana på de trötta hästarna med piskan. Plötsligt hördes ett ljud som skar genom vinden och fick blodet att isa sig i hans ådror. Det var sent på dygnet och han var medveten om att det inte var mödan värt att färdas i Asharien efter mörkrets inbrott. Ändå hade de inget annat val än att fortsätta längs vägen. Regnet gjorde sikten så dålig att det inte gick att hitta någon plats att stanna på över natten. Det fanns heller ingen bebyggelse på flera fjärdingsvägs håll. De var helt enkelt tvungna att fortsätta. Så hördes ljudet igen, närmare den här gången. Andryn såg att även de andra i sällskapet hade hört det. Han lade märke till hur de hyrda vakterna drog sina svärd. Det var ylandet från Ashariens fruktade jordbestar, och Andryn bad en bön till sina gudar att de skulle ha förbarmande över honom. Sedan såg han hur en av hästarna tvärt stöp till marken. Tre par ögon stirrade mot honom uppe på kuskbocken. Må gudarna vara med oss nu, tänkte han, jordbestarna är över oss.