Krigarens väg

Krigarens väg är en bakgrunds- och kampanjmodul för krigare i Eon. Omkring 20 krigaryrken presenteras - alla med sin egen personlighet och vinkling, för att skapa en rollperson med djup och förankring i Mundana. En rad nya krigarordnar presenteras också. Det finns över 150 vapenbeskrivna i Krigarens väg, jämte över 130 rustningar. Alla vapen presenteras med text, speldata och en illustration. I Krigarens väg ingår kompletta regler för hur man skapar stridskonster och det medföljer över 40 stycken stridskonster från olika kulturer på Mundana - bland annat finns tirakiska, alviska, dvärigiska, cirefaliska och en mängd andra folkslags stridskonster medtagna. Regler för borgbygge ingår tillsammans med regler för fältslag och belägringar. Ett kapitel behandlar Mundanas strategiker, taktiker och allmän militär struktur inom olika länder. Det finns även bakgrundsbeskrivningar om Mundanas berömda krigare. Som en extra bonus kommer Eons skadesystem presenteras på ett nytt snabbt och strömlinjeformat vis, vilket snabbar upp hanteringen av skador i Eon upp till fem ggr!

Krigsmakt i Asharina

Asharien har en tudelad krigsmakt. Hären är underställd frijarlarna och kan inte användas för landsrådets räkning annat än då de berörda frijarlarna ger sitt samtycke. Asharisk strategi går dock ut på att försvara de befästa städerna och landsrådet har därför aldrig sett någon anledning att kombinera de lokala härarna. Flottan däremot är direkt underställd landsrådet och används för det mesta till bekämpning av pirater.

Damariens krigsmakt är formad som en blandning av stående trupper och milis. Taktiken är starkt influerad av den kejserliga skolan med djupa formationer av spjutbärare. Damarierna använder dock kavalleriet i mycket högre utsträckning än vad grannen i norr gör. Dessutom finns diverse specialförband som har till uppgift att sabotera för en framryckande fiende eller lönnmörda vissa fientliga härförare.

Soldarn har en rikshär baserad på baronernas miliser som skall kunna mönstras vid konflikt. Stommen i den soldiska hären är rikskonungens garde, vilket finns stationerat i huvudstaden Talon. Rikskonungen kan även vid behov samla rikets vasallriddare under sig. Riddarna används till att leda och ibland även träna miliserna. Riddarna fungerar även om ledare av de taktiskt viktiga kavallerichockerna - ofta med stor framgång. Under riddarna står milisen. Milisstyrkorna inleder ett fältslag med att avlossa sina armborst mot fiendens infanteristyrkor. Milisens huvudsakliga uppgift blir sedan att, tillsammans med yrkessoldaterna från rikskonungens garde, möjliggöra för kavalleriet att anfalla medelst sina ryttarchocker. När ryttarna väl attackerat skall infanteriet snabbt konfrontera fienden och på så sätt skydda kavalleriets reträtt.

Västmark har en relativt strikt militär struktur. Varje kanton är skyldig att ha en stående armé på 144 yrkessoldater och inom en vecka kunna mobilisera en betydligt större milisstyrka. De stående styrkorna är genomgående av ganska god kvalitet - nästan alltid välbeväpnade ryttare. Milisstyrkorna består visserligen av hårdföra män som kan hantera ett svärd, men de har vissa disciplinproblem. Taktiken är ofta defensiv. Pålverk och vallar grävs för att förhindra fiendens framryckning och en stor del av armen består av bågskyttar som på avstånd kan decimera fiendens led. Kavalleriet är undermåligt utvecklat men fungerar förhållandevis bra på hemmaplan. Lätt rytteri är mycket lämpligt i den ofta rätt sanka västmarkiska terrängen.

Ovanstående rader går att finna i den helige Ramsals bok 'Den eviga omvälvningen' - Den samoriska lärans rättesnöre. Svärdet lär ha formats av de två solgudarna. Vapnet nämns för första gången i urgamla alviska skrifter - då endast kortfattat, bestående i en redogörelse för svärdets enorma krafter. Enligt skrifterna skall svärdet göra sin bärare odödlig och som om inte det vore nog så bränner svärdets egg sönder alla rustningar - även magiska. Dess klinga sägs lysa likt solen och lyda blint under de två solgudarna. I vilka sammanhang Solsvärdet skall ha existerat under denna förhistoriska epok, är de alviska skrifterna mycket förtegna om. Det verkar nästan som om de gamla alverna hade något att dölja...

Att svärdet verkligen existerar hyser man inga tvivel om. I slaget vid Nimto bro år 984 e.D., svingades svärdet av Samors 50-årige lärjunge Nimto. Ensam nedkämpade den gamle mannen en ofantlig mängd tiraker. Nimto mattades dock och förlorade medvetandet efter att ha slagit tillbaka den sista horden av tiraker. När han vaknade, berättar skrifterna, var svärdet försvunnet.

År 1740 e.D. gjordes en märklig upptäckt i en gruva i Khazimbergen. Solsvärdet återfanns och hamnade så småningom hos de ashariska frihetskämparnas ledare. Asharien (eller Asharion som det då hette) var vid den här tiden under cirefalisk överhöghet. Cirefaliernas öde befästes emellertid år 1746 e.D. när frihetskämpen Xerims armé, förstärkt av den samoriska lärans anhängare och bönder från hela riket, mötte cirefaliernas huvudstyrka, ledd av kurfurst Tamizier. Slaget, som stod strax söder om Tuzan Rim, blev upprorets blodigaste och avgjordes först när skymningen infallit. Xerim och Tamizier hade då slagit sig fram till varandra och utkämpade en av historiens mest berömda dueller - den mest utförliga beskrivningen går att finna i Den eviga omvälvningen vilken förutspått striden mellan solens och månens förkämpar (Xerim ägde solsvärdet, Tamiziers familjestandar bar en liggande månskära). All strid avstannade runt de två kombattanterna och asharier och cirefalier stod sida vid sida - avvaktande duellens utgång. Att Tamizier var den bättre kämpen av de båda stod med ens klart. Den nära två meter långe cirefaliern landade ett antal träffar på Xerim som skulle ha dödat vilken vanlig man som helst - bland annat rände han svärdet genom magen på frihetskämparnas ledare. Xerim reste sig dock, dräpte den förvånade Tamizier och överlevde fältslaget. Solsvärdet försvann emellertid och nämns sedan aldrig mer i de historiska skrifterna. Legenden om Solsvärdet lever vidare än i denna dag.