Visionen med Dvärgar: Stenens söner

Jag är väl egentligen inte rätt man för jobbet att skriva om de där skäggiga småkortisarna. Jag är inte särskilt förtjust i dem. Jag menar, de är korta och bistra, och det är det enda som är bra med dem.

Paradoxalt nog så ÄR just kortheten och bisterheten det som gör dvärgar så trevliga som rollpersoner. Gammal räv som jag är så vet jag att rollpersoner behöver personlighet för att fungera. Har de ingen personlighet så är de bara en hög med siffror som går och reducerar en annan hög med siffror till noll, och hur kul är det på en skala?

Säga vad man vill om korta och skäggiga dvärgar, men personlighet har de, till och med om man tittar på fantasydvärg modell 1-A. De har dessutom betydligt mer personlighet än en standard fantasyalv modell 1-A, vilket kanske är orsaken till att de föredras av många rollspelare. Man behöver inte anstränga sig för att få personlighet i en dvärg. Däremot tvingas man jobba ordentligt för att få personlighet i alver. Arbetet med "Alver: Förbannelsens Folk" krävde nästan en canceroperation och omställningen efteråt för att jag skulle klara av det. Jag behövde ju tänka på hur alver ser på saker och ting, hur Förbannelsen påverkade dem, hur det långa livet påverkade deras syn på saker och ting...

Med dvärgar är det mycket lättare. Orsaken till deras syn på saker och ting finns redan - tradition! Man slipper helt enkelt att extrapolera, filosofera, fundera, syntetisera och så vidare, och kan direkt gå in på att göra. Så istället började jag att fundera på hur dvärgar gör. Hur bygger de sina dvärgafästen? Hur får de mat till alla dvärgarna? Vad gör de sitt berömda kvasr av? Hur smider de sina högt prisade smidesprodukter? Hur ser det ut i gruvorna? Hur bor de?

Dessa frågor, och miljontals andra, börjar nu besvaras, så "Dvärgar: Stenens Söner" innehåller en rejäl genomgång av ett dvärgafäste, massor med information om dvärgiska samhällen och dvärgiska värderingar, lite om språket rukh, detaljer om de olika stammarna, dvärgar som rollpersoner, en hel del hemligheter och naturligtvis, hur mycket cirefalierna fick betala för att flytta dvärgar över havet till ön Colm.

Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i dvärgar, men nu när jag tänker efter så kanske jag passar till jobbet bättre än jag tror. Alver och dvärgar definierar varandra i klassisk fantasy, så det är väl inte mer än lämpligt att den som skriver om alver också skriver om dvärgar.

Khan zar khom!

-Krister Sundelin