Visionen med Alver: Förbannelsens Folk

"Början är en vansklig tid" säger prinsessan Irulan i början av filmen Dune och även om Dune är helt fel genre och värld så kunde hon faktiskt inte ha mer rätt.

De första alverna var Ola Nilssons skapelse och var mer än bizarra. Marco Behrmann gav sig lös på dem och skrev en kort uppspaltning för att få in alverna i NeoFantasy. "Trots allt vill en del rollspelare spela något annat än människor" sade han och började spalta upp de olika stammarna. Någon gång under sommaren 1994 kom jag in på projektet NeoFantasy - Eon hette fortfarande NeoFantasy på den tiden. Vid det tillfället var jag arbetslös, skägget hade växt ut efter muck, jag hade nyligen fått varma kläder efter NeoTech och trodde mig veta allt om rollspel. Jag och Marco skrev ihop grunden till det som skulle komma att bli Eon, och jag tog bland annat hand om alverna. Av Marco Behrmanns omskrivning blev det inte mycket kvar. Namnen thism och pyar lyckades överleva, och stammen henéa är sig ungefär lika (även om namnet är sedan länge glömt). Faktum är att det enda 'skriftliga' som har överlevt från den tiden var ett par av mina blyertsskisser där ett av de första carwelansvärden och den rustning som senare kom att kallas falassi. Det är från den tiden som den slutliga indelningen i stammar kommer.

Långsamt utvecklades alverna med världen. De fick ett språk som gradvis växte fram under vintern och våren 1995, till stor del på grund av att mitt intresse för mycket mystiska språk väcktes då jag fick låna en språkkurs på band i klingonska språket av en vän. En annan stor orsak till att alvernas språk växte fram var Marco, som konstant plågade mig med konstiga förfrågningar om det ena långa poetiska namnet efter det andra. En första prototyp till modulen "Alver" skissades fram och det började bli aktuellt med en modul strax efter släppet av Eon.

Det var ungefär vid den här tiden som den första stora förändringen av alver inträffade. Istället för att, som alla andra alver i alla andra spel, vara välsignade med evigt liv så blev Mundanas alver förbannade med evigt liv. Idén blev godkänd av Calle och Marco, men inte så mycket mer sades om det även om jag ständigt funderade på hur Förbannelsen borde påverka alver. Jag skrev och putsade, men det enda som egentligen hände var att léaram blev mer japansk-skotska och språket blev mer och mer utvecklat.

Den stora förändringen triggades den 23 september 1996, då jag hamnade på Kärnsjukhuset i Skövde för en canceroperation. Det är sådana saker som får en att tänka och som ger en ett helt nytt perspektiv på saker och ting. Under en uppföljande sexdagars cellgiftsbehandling på Jubileumskliniken på Sahlgrenska i Göteborg formulerades de tankarna och de nya perspektiven till de frön som växte och blommade ut till Alver: Förbannelsens Folk. (Tack, Calle och Marco, för besöket på Sahlgrenska. Det hjälpte enormt mycket.) På sju dagar skrev jag ihop en synopsis över modulen och en del av mina tidigare frågor besvarades under tiden på sjukhuset. Förbannelsen formulerades mer i detalj och alvernas syn på livet, universum och allting skrevs ner.

Filmen "Highlander" visade sig vara den pekpinne jag behövde - med bakgrunden av Conner MacLeods odödlighet och själsliga plågor sedan han fördrevs från sitt hem i Skottland kunde alvernas själsliv dokumenteras. Från att ha varit underliga människor med spetsiga öron kom alverna att bli ett högst eget och säreget släkte, långt annorlunda än vad jag någonsin kunnat förutse.

Influenserna till de alver som presenteras i "Alver: Förbannelsens Folk" är många. Filmen "Highlander" är bara en. Brian Frouds och Alan Lees bok "Faeries" var en annan, "Peter Pan" en annan, diverse riddarromantiska dikter av Sir Walther Scott en tredje, och Eiji Yoshikawas "Musashi Samurajen" en fjärde. Elizabeth Moons boktrilogi om Paksenarrion gav ett par nya vinklingar på alver och man ska inte förringa Wendy och Richard Pinis kortväxta alverfolk från "Elfquest". Filmer som "Legenden - Mörkrets Härskare" och "Willow" gav sitt till. Till och med nyinspelningen av "Den Siste Mohikanen" med Daniel Day-Lewis gav inspiration och hur löjligt det än låter så kommer en bit inspiration från de utomjordiska minbarerna från science fiction-TV-serien "Babylon 5". Mr Spock från "Star Trek" fick dock stanna hemma - däremot fick klingonerna vara med på mer än det språkliga hörnet (det finns spår av deras hederskänsla och krigaregenskaper i både léaram och thism).

Den stora inspirationskällan är dock musik. Clannad varvades med filmmusik till Willow och Highlander, och Jerry Goldsmith fick låta sina eteriska stråk- och flöjtpassager blandas med John Williams maffiga mässingsblås. Allt detta och mer därtill dånade ut ur högtalarna och blandades med tangentbordets knatter och en och annan svordom - framemot slutet var "alverjävlar" ett mer än vanligt uttryck.

Inspirationen gav resultat. De forna Stora Krigen sattes på pränt, de sex stammarna fick sina särdrag, alviska vapen konstruerades och mycket mer därtill. Nu sitter jag med resultatet i min hand - 113 sidor råtext, och även om illustrationer och kartor är beställda så har jag i skrivande stund inte sett några än - och tittar på särskilda alviska yrken, alvvapen, kläder, regler om hur Förbannelsen påverkar ens rollperson, musik och instrument, religioner och vad alver tycker om religioner, relationer med andra folkslag, alvisk krigföring, geografi, och mycket annat. Det finns en alvisk parlör med några enkla fraser översatta till felya, Mundanas alviska språk, komplett med uttalsregler.

Alviska namn förklaras. Schismen mellan léaram och thism får sin förklaring, och man får också veta varför henéa hatar thism nästan lika mycket som dvärgar. Vill man veta var man ska gå vilse i Sunariskogen så får man veta det och vill man veta vilka alkoholhaltiga drycker som alver tillverkar så får man reda på det. Man får veta varför man aldrig ska rikta en dragen klinga mot en alv eller lägga ner vapnet på marken mellan sig själv och en alv. Till och med några berömda alver beskrivs. Det är mycket information. Det är till och med väldigt mycket, men ändå kunde jag ha skrivit tiofalt så mycket om jag inte hade haft modulens pärmar att tänka på. Ska dessutom allting vävas ihop med allting annat så skulle det förmodligen tagit hundrafalt så lång tid, för "Alver: Förbannelsens Folk" är en del av Mundana och är tätt sammanknuten med denna spelvärld. Det alver gör och har gjort påverkar andra delar av världen - se bara på Alarinn.

Från början hade målet varit att beskriva alver som ett högst säreget släkte av individer. Ända sedan Drakar och Demoners första utgåva, med vilken jag började min rollspelande bana, har alver ofta porträtterats som "typiska alver", ofta levandegjorda enbart genom Håkan Ackegårds näpna flicksnärtor och Nils Gullikssons tidiga alster. Detta ville jag komma ifrån. Det alviska samhället skulle fungera och inte bara vara en homogen oidentifierbar klump, likaväl som individen måste fungera och vara trovärdig. Det "typiska" i den typiska alven måste förklaras, och först under vintern och våren 1997 började det målet uppnås.

Alver har fascinerat mig sedan jag först träffade på dem i "Sagan om Ringen" någon gång 1979 - jag tillhör de lyckliga få som såg filmen "Sagan om Ringen" innan jag läste boken och därför faktiskt tycker om filmen. Att boken är bättre än filmen har inte med saken att göra - jag tycker om filmen i alla fall.

Det har alltid varit ett av mina mål att försöka levandegöra alver inom rollspel. Det är dock först på senare tid och delvis på grund av "Alver: Förbannelsens Folk" som jag lyckades bryta likformighetens förbannelse. Även om det innebär en helt annan och på sitt sätt värre Förbannelse för alverna så är jag glad över att de numera är individer istället för en grupp.

Se'boronidi' se'nedaes - "minns mig när vi möts igen",

-Krister Sundelin