ISBN 91-8912831-1

DRÄPAREN

- Andra delen i trilogin om drakväktarna

För tusentals år sedan sträckte sig det coloniska imperiet över nästan hela Mundana. De odödliga drakväktarna bar imperiet på sina axlar och de dyrkades som gudarnas sändebud. Nu är det ingen som minns imperiet och allt som återstår är ruiner. När imperiet föll fick drakväktarna skulden och de jagades av dräparna, en hängiven samling män och kvinnor som med tiden blev övertygade att imperiet kunde resa sig igen och att priset för det var drakväktarnas blod. Många av drakväktarna är döda nu. De som är kvar är spridda över världen, ständigt på flykt från dräparna som enats och blivit starkare under en ny, målmedveten ledare. Det verkar bara vara en tidsfråga innan den siste väktaren faller. Tre år har gått sedan händelserna i Sunariskogen. Selina är anklagad för kätteri i sin hemstad. Madelein kämpar mot ensamheten och skulden hon känner för sin brors död. Men en vän är på väg för hämta dem, en man som beslutat att inte låta dräparna få den seger de söker, och än en gång dras kvinnorna in i den urgamla konflikten mellan väktarna och dräparna. Men den här gången är det annorlunda, för nu samlas drakväktarna för att förbereda sig inför en slutgiltig kamp och till slut slå tillbaka.   - Visionen kring Dräparen Efter att ha läst Drakväktare, kan man undra hur en uppföljare ska se ut. På många sätt är Drakväktare speciell, då den utspelas sig under kort tid och ett ovanligt stort antal karaktärer presenteras (och minskas, så småningom;-). Men det finns något som styr drakväktarna och deras svurna fiender, något som är mäktigare än båda sidor, och det är detta som slår ut i full blom när Dräparen börjar. Det finns många sätt att skriva en uppföljare på. I fantasygenren är det vanligaste knepet att helt enkelt ta vid där den förra romanen slutade, och knappt låta tiden förflyta mellan de båda böckerna. Jordans och Tolkiens romaner visar detta tydligt. En annan variant är att låta tiden gå, att låta karaktärerna utvecklas mellan romanerna och låta händelserna förändra miljön mellan berättelserna. Den tekniken finns i LeGuins Trollkarlen från Övärlden, och det var den jag använde när jag skrev Dräparen. Tre år har förflutit efter tragedin i Sunariskogen och drastiska förändringar har skett, både i Mundana och med några av karaktärerna. Detta blir tydligt redan i början, när en av Drakväktares mest framträdande karaktärer ställs inför ett av sitt livs svåraste problem, ett som har direkt anknytning till det som skedde för tre år sedan. Sedan vrids tiden tillbaka punktvis, och så småningom får läsaren en bild av vad som skedde efter händelserna i Sunariskogen. Nya karaktärer presenteras i Dräparen, och en del gamla förs in igen. Medan Drakväktare inriktade sig på människorna och deras öden, är Dräparen mer en episk roman på så sätt att den för handlingen framåt även på ett bredare plan. Nu är det inte bara en liten skara som påverkas, utan fler öden vilar i karaktärernas händer och en inte så avlägsen framtid står på spel. Men samtidigt är det också en kamp mot klockan, när tiden som så länge stått stilla plötsligt börjar rusa i oroväckande hög hastighet. Det är som när en björn har sovit hela vintern och plötsligt väcks till liv - och vill ha väldigt mycket mat! Han skyr inga medel för att få det han vill ha och i hans fotspår finns det bara förstörelse och ödeläggelse (men då är det en fruktansvärt stor björn, och han är alldeles otroligt hungrig). Precis som i Drakväktare ska en icke invigd kunna läsa Dräparen - i dubbel bemärkelse! Den är fristående och det går att läsa den utan att veta vad Drakväktare handlar om, men givetvis ger det mer om man har läst Drakväktare först. Men i stort sett stpr Dräparen på egna ben, och även här har romanen en början, en mittpunkt och ett slut. När läsaren lägger den ifrån sig, har problemet fått ett tillfälligt slut. Men om Drakväktare kändes som en urladdning, är det mera en andpaus det handlar om här. Om Drakväktare kan beskrivas som tragisk, är Dräparen snarare bitterljuv. Det slutar inte här. Fler delar följer, och nästa roman i serien kallas än så länge Demonen. Kriget har bara börjat. -Författaren, våren -98