ISBN 91-8912830-3

DRAKVÄKTAREN

- Första delen i trilogin om drakväktarna

När skymningen sänker sig över Asharien rusar en ensam man genom skogen. Han är livrädd och jagad av onda män som har hans familj fången. Men han är beredd att offra sitt liv för att de ska återfå sin frihet. Någonstans i en glänta sjunker en ung kvinna förtvivlat ner på knä. Hennes brors liv rinner ut i jorden och hon kan bara uppgivet se på när hans livsgnista långsamt slocknar. I skogen finns också en liten trupp legosoldater. De är hyrda av en kvinna som söker efter ett tempel, sista delen i en plan som nu närmar sig sin fullbordan. Men tiden är knapp; hon är förföljd och hennes fiender är henne hack i häl. Ingen av dessa känner varandra, men deras öden dras som nattfjärilen till elden mot en gemensam punkt. I mitten finns en svartklädd främling med ett mörkt förflutet och en hemlighet som är äldre än stenen i bergen. När allas vägar till slut korsas, väcks en slumrande konflikt till liv och de små människorna kommer snart erfara att deras liv aldrig mer kommer bli som förut.   - Visionen kring Drakväktare Att få uppdraget att skriva en roman satt i Mundana, är som att ställas framför ett smörgåsbord fyllt av läckerheter och bli tillsagd: "Du får bara ta en gång." Det känns hopplöst, för det finns så mycket gott man vill prova! Så var det åtminstone för mig när jag först började fundera på intrigen till Drakväktare, för det fanns så mycket jag ville få med men så lite utrymme att göra det på. Till slut valde jag ett litet område i Asharien, kring Sunariskogens trakter, där ett antal mer eller mindre oskyldiga personer dras in i händelser de inte har någon kontroll över. Det kan liknas vid lugnet före en storm, där man känner hur värmen blir tjock och luften är kvav att andas. Sedan sveper molnen in över himlen och ovädret bryter ut. Den känslan ville jag förmedla med Drakväktare, och jag ville också ge läsaren en förnimmelse av närvaro, bilder som tecknade Mundana ur en berättares perspektiv och ett episkt sätt att se på världen. Under den korta tid som Drakväktare utspelar sig på hinner man lära känna ett stort persongalleri, men några av dem sticker ut mer än andra och det är dem som - medvetet eller omedvetet -för handlingen framåt. Min vision var att skapa grunden för en historisk konflikt, men i första hand att bara antyda den och istället sätta personerna i centrum. Alltför många fantasyförfattare öser på med färgsprakande effekter och mytomspunna väsen, för att kunna fängsla läsaren med inget annat än litteraturens svar på specialeffekter. Men inget lockar mer än personer och deras livsöden, för det kan en läsare själv relatera till. Även i fantastiska världar drabbas människorna av öden som inte är något annat än slumpens obarmhärtiga ingripande, och det är inte alltid en trollformel eller ett förtrollat svärd kan lösa problemet. Men i bakgrunden lurar naturligtvis något större, något som är omöjligt för den enskilde personen att greppa. Mitt mål var att låta läsaren ana och förstå att karaktärerna visserligen drivs av egna viljor och motiv, men att mycket av det som sker har anor som är långt äldre än de själva. När dammet skingrar sig kring händelserna och lugnet lägger sig för stunden, framträder något mycket mer komplext än bara enkla människoöden. Tanken var också att vem som helst ska kunna läsa Drakväktare. Om detta är din första resa genom Mundana, ska du utan problem kunna följa handlingen och inte förvirras av begrepp som ska vara självklara för läsaren. Samtidigt ska rollspelaren kunna nicka igenkännande när handlingen rör sig genom de olika miljöerna. Det finns något för alla, och för den som inte har spelat Eon kanske han får lust att prova nu, och för den som har spelat kanske idéer till nya äventyr väcks. Hur som helst, så tror jag att var och en som tar sig tiden att fördjupa sig i Drakväktare kommer finna tiden väl spenderad. Och kom ihåg, att uppföljaren inte är långt borta! -Författaren, våren -98